Mitt första träningminne. 

När jag gick på mellanstadiet fanns det en skololympiad varje år. Jag minns att jag var med i alla grenar och kämpade. Kula var inget för mig om jag säger så… Det som var roligast och jobbigast var 800meter. Jag minns att jag kämpade för att komma före en annan tjej ur min klass och jag minns hur nöjd jag var att komma före en kille in i mål. 

Minns känslan av mjölksyran och mammas kram när jag sprungit färdigt. Linslus som jag var på den tiden så hamnade jag på bild i Folkbladet taget just i det ögonblicket som jag sprang om klasskompisen.  

 Jag har fler minnen från den här åldern, om hur jag på gympan skulle springa nåt elljusspår och sprang så fort stt jag kräktes. Detta vet jag var sedan min ursäkt i många år om varför jag ville undvika olika löptävlingar.  Men en dag föll jag för frestelsen att ställa upp och sedan var det kört, tävlingsdjävulen har mig i sitt grepp. Även om jag bara tävlar mot mig själv. Och Ja det har hänt att jag kräkts lite när jag precis kommit i mål på något lopp mer nyligen också. 

Annonser

One comment

  1. Det är skönt att springa lugnt och länge utan tidspress. Det minns jag tydligt även om jag inte kunnat det sedan 1986 då jag blev av med ledbandsfästena i vristerna 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s